Ibland kan man fan undra över hur mycket en hjärna är kapabel till att innehålla. Jag menar, det finns så jävla mycket som händer där hela tiden. Så mycket så att man ibland inte klarar av det. Det blir för mycket helt enkelt. Och för mig råkar det vara ungefär så. Det har blivit för mycket, så mycket att jag har blivit immun. Immun mot mina egna känslor. Det är som att jag lever i ett hårt skal som skyddar någonting som är så jävla känsligt. Så känsligt så att det inte ens krävs en beröring eller ett ord för att allt ska explodera. Och det hände.Så ofta.

Så ofta att jag blev desperat efter utvägar. Efter någonting som kunde få mig att känna lite glädje. Som kunde få mig att fortfarande se en mening med att finnas till liv. Och visst fanns det små stunder där jag kunde le. Kanske till och med skratta utan att låtsas. Men de varade aldrig länge. Och dessa stunder var inte sunda. Jag skadade mig själv på alla möjliga sätt. Och som vi alla vet så finns det ingen människa som alltid går med ett leende på läpparna. Alla har sin historia. Jag är bara en av alla jordens vilsna själar. 

 

Mitt mående som utgick till destruktivt formade mig. Skrapade på alla kanter, förändrade hela mitt sätt att se på världen. Det var någonting som sakta tog över. Någonting så grått att det aldrig någonsin skulle kunna gå att få tillbaks all färg. Och här är jag idag. Med ärren. Alla jävla ärr som rivs upp utan förvarning och skär djupt. Med en syn på världen som jag aldrig kommer bli av med. Och framför allt, med alldeles för mycket tankar och krav. 

Och det är så jävla jobbigt. För det gör så jävla ont. Och med den smärtan jag upplever mer eller mindre, den som funnits så länge nu, så har jag inte haft så mycket möjligheter. Jag har varit tvungen att bygga upp någonting bedövande. Bli immun mot smärtan. Mitt andra val var att göra mig av med smärtan, men detta skulle kosta min själ. Och tanken nådde mig. Den nådde mig så hårt att jag helt plötsligt var övertygad om att jag skulle låta min själ bekostas för att äntligen få bli av med smärtan. Men det förhindrades, och istället började jag bygga upp en sköld. Både på insidan, med kemisk hjälp, och på utsidan. För man klarar inte av hur mycket smärta som helst, utan då blir man desperat över någonting som kan dämpa.

 

Och jag bygde så småningom upp en sköld. En sköld mot känslor. En sköld som lämnade mig så tom, men ändå som fängslade smärtan. En sköld som skulle mer eller mindre förbjuda alla nya känslor och intryck att nå hela vägen. Självklart fanns det tillfällen där känslorna gled förbi. Jag upplevde både lyckliga och olyckliga tillfällen. Men det var inte i samma grad som förut, och vad visste jag då. Vad visste jag om att jag aldrig skulle komma tillbaks igen. Att skölden skulle bli en del av mig, en del av mitt nya liv.

 

Vad skönt, för jävla skönt, skulle många säga. Att slippa känna lika stor sorg.

Men det är så långt ifrån skönt. Så långt ifrån friskt. För det som fortfarande finns där är det så lätt att riva upp. Det som skölden inte skyddar mot. Det som fanns först. Och det ligger som en klump. En klump som växer och växer, en klump som förstör mig långsamt psykiskt. En klump som är så mycket starkare än det lyckliga. Än känslorna av och tankarna på det bra som åstadkommits. Och det gör så sjukt jävla ont. Varenda andetag blir så jävla jobbigt, varenda ord blir en påminnelse. Varenda stund då inte hjärnan hålls helt upptagen blir outhärlig.  

 

Jag vet inte hur länge jag klarar det här.

För jag jämför mig med allt

och jag trivs inte längre.
Jag trivs inte där jag är. Jag trivs verkligen inte

och mina krav på mig själv börjar bli för stora

så stor  så att jag inte vet hur länge jag kommer orka.

 

och jag är så jävla ensam i det här. För det finns ingen som förstår. Ingen.